CostelloNews.com

Publicerad 4 november 2003 08:17

Sobert blandat med tjo och tjim

Efter sentimentala ballader avslutar Elvis Costello
med klassiker och allt blir som förr.

Musik


Artist: Elvis Costello
Plats: Cirkus i Stockholm

En bit in i konserten börjar Elvis Costello spela
teater. Han går i väg från mikrofonstativet likt en
ångestriden sömngångare, slår ut med händerna i yviga
gester, allt längre ut på scenkanten. Rösten tränger
naturligtvis igenom i alla fall. Det har blivit dags
att inleda presentationen av de sorgesamma balladerna
från senaste skivan "North". Mannen som nyss såg ut
att göra en parodi på trubadurer med den akustiska
gitarren i högsta hugg, tar nu fram allt kabaretaktigt
han har.

Elvis Costellos musik förhåller sig till lika gamla
rockmäns som en noga utprovad, skräddarsydd kostym
till en dussindito. Allt han tar i, om det så är
mindre publiktillvända klassicistiska experiment eller
det ständiga filandet på popens innersta kärna, är
präglat av hans maniska förhållningssätt till
musikhistorien. Allt måste låta så välklätt det går.

Att han själv sedan alltid bär hårresande slipsar (för
dagen akvariumblå) är en annan sak.

Elvis Costello representerar den gentlemannamässiga
gubbrocken. Numera ges hans skivor ut på ett klassiskt
bolag för klassisk musik och det är lika lite som
något annat en slump. Costello är kulturkonservativ ut
i fingerspetsarna. Han vill ha vinylen tillbaka och
all historielös musik utrotad. Därför undervisar han
också gärna omvärlden, i kalenderbitarlistor i
musikmagasin, eller på universitet.

Nu har han blivit kär i den kanadensiska
jazzsångerskan Diana Krall, och "North" börjar med
kraschen i den förra relationen och slutar i lyckan
med Den Nya Kvinnan. Det är alltså en skilsmässoskiva
- the extended version (men också ett slags
fortsättning på "Painted from memory" med Burt
Bacharach från -98).

Samtidigt handlar den alltmer högstämda stilen om att
han gräver sig allt längre bak i sina skivbackar,
tillbaka till de jazzsångare som var den allra första
musik han hörde som barn. Och att han gör jazzinslaget
till ett slags dekorativt drag, medan han fortsätter
att skriva det han verkligen kan - popmusik.

Det blir så klart ganska musealt. När Steve Nieve är
som mest pompös och överlastande och Costello
spankulerar omkring på scen och sjunger dessa nya
kärleksballader är det sentimentalt på ett så sobert
sätt att man undrar om han vill hävda att kärlek är
något andligt, som skulle smutsas ner av att bli
fysiskt.

För att parera nostalgin skämtar han om att de som ber
honom hålla sig till sina "gamla" låtar är fel ute - i
själva verket skriver han ju bara äldre och äldre
sånger - och inleder ännu en som "kunde vara från
1850".

Men han är också mannen som får publiken att sjunga
med i gutturala ljud och klappa med och tjoa så att
bänkarna svajar. Som tack för att de underhåller honom
tillbaka får de en avslutning med klassiker som
"Shipbuilding" och "(What´s so funny about) peace,
love & understanding" så att allt blir som förr, och
så att Steve Nieves kyrkomusikerfrilla hoppar högt.
När jag måste gå för att skriva det här har han hållit
på i två timmar och det verkar som om han aldrig
kommer sluta spexa.

Malena Rydell

--------------------------------------------------------------------------------------------

musik live


Största möjliga stillhet, Costello

BEGÅVADE SÅNGER I ALL OÄNDLIGHET De som ansvarar för folkhälsan borde inse att det är livsfarligt att vara så seriös, gravallvarlig och stentrist som Elvis Costello.

Foto: MAGNUS WENNMAN
Elvis Costello

Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 200. Längd: Fyra dygn, känns det som. Bäst: "God"s comic" är inte bäst, men utgör en livsnödvändig luftficka. Sämst: Att det knarrar så dant i Cirkus stolar när man byter ställning. En skräck denna afton.

Andäktigt.
Så jävla andäktigt att man efter två och en halv timme bokstavligen kippar efter luft.
Är hälsovårds- myndigheterna verkligen medvetna om vad Elvis Costello åker omkring och utsätter folk för?
Det litar förmodligen blint på den gamla lag från 1800-talet som säger att alla måste bli reservationslöst imponerade när Elvis Costello tar med sig Steve Nieve upp på en scen och under största möjliga stillhet framför vanvettigt begåvade sånger i all oändlighet.
Men om de som ansvarar för folkhälsan bara kunde ta och göra en ny rutinkoll - det är ju ändå 170 år sedan "My aim is true" kom nu - skulle de inse att det är livsfarligt att vara så här seriös, gravallvarlig och stentrist.

Konstjazzballader
Herregud, två stillastående konstjazzballader till på Cirkus och vi hade avlidit.
Jag förnekar inte att kvällen rymmer sina ögonblick. "This house is empty now", "Shipbuilding" och "I want you" - med nytt, ännu ilsknare gitarrsolo - är alla intensivt besjälade och vackra. I en normal kontext, en där det funnits utrymme för dynamik, hade de förmodligen rest sig som mäktiga utropstecken.

Snustorra duktigheter
Men här slukas de i den allmänna syrebristen och blir till snustorra duktigheter i mängden.
I stället sitter man och uppskattar en putslustig "God"s comic" och en struttig version av Smokey Robinsons "You"ve really got a hold on me". De är verkligen inte bäst.

Skitnödigt mönster
Men de bryter mot det skitnödiga mönstret, de bildar luftfickor vi är i desperat behov av efter att ha ägnat vad som känns ett helt dygn åt att kväva hostningar som skulle kunna kränka Den Store Konstnären.
Socialminister Engqvist, revidera Costello-lagen. Det här kan inte få inträffa igen.

Per Bjurman
Publicerad: 2003-11-04